När jag var tio–elva hade jag i och för sig en lillasyster, men jag tyckte vi skulle ha en bebis också. Det tyckte mamma var för sent för henne, och i stället började vi med det här med sommarbarn, som fortfarande fanns då. Det blev en tjej – samma flicka varje sommar från att hon var tre och ända tills hon fyllde arton. Eftersom vi bor på en gård med ett stort hus så har vi gott om plats, och jag har alltid brunnit för att hjälpa andra. Därför satsade vi på att bli familjehem. Det blev inte alls det vi hade tänkt oss.

Vi ville ha riktigt små barn, men de placeringar vi fick var först en mamma med barn och sedan flera tonårsbarn. Men vi provade och det fungerade jättebra, det var väldigt roligt, inte alls bara jobbigt. Att kunna leda dem åt rätt håll betyder hur mycket som helst! Så nu är vi mycket mer öppna för alla åldrar. Det är aldrig försent; man kan verkligen göra stor skillnad; det har vi förstått nu.

 

”Vägen tillbaka”

 

Lasse kom till oss en sommar och hade skolkat hela åttan. Han hade inga skolbetyg, hade börjat missbruka spice och var självmordsbenägen. Han mådde helt enkelt jättedåligt och var tvungen att komma bort ifrån ett umgänge som var skadligt för honom. Och efter två års kämpande hos oss lyckades han gå ut grundskolan med tillräckligt bra betyg för att komma in på den gymnasielinje han ville. Gissa om det var stor lycka – samma lycka för oss som för honom! Men visst är det tufft ibland.

De här barnen har lärt sig att ingen lyssnar på dem. Nu finns vi.

En av mina käpphästar är att man måste lära sig att göra annorlunda, fundera på och prata om varför det blev som det blev och hur man kan göra i stället. Vid ett tillfälle kommenterade Lasse uppgivet det här: ”Herregud, du vill visst att jag ska byta personlighet helt!” ”Ja”, sa jag. ”Du ska tro på dig själv och tycka du är viktig! Du får stå för vad du tycker och tänker.” Och visst, det är jätteannorlunda. De här barnen har lärt sig att ingen lyssnar på dem. Nu finns vi. Man får påminna dem: ta hjälp av oss vuxna, både här hemma och i skolan.

Det finns vuxna som vill hjälpa och finns där! Och det finns inga misslyckade barn. Med rätt hjälp kan nästan vem som helst komma på fötter igen och gå rätt väg. Ärren får de dras med, men de kan få ett bra liv ändå!

 

Familjehem i fokus. Foto: Lars Strandberg

Det allra viktigaste är att familjehemsbarnen känner att de har kommit till en familj där de blir sedda och hörda. Foto: Lars Strandberg
 

Så här gör vi

 

När det kommer ett nytt barn till oss går vi först igenom våra regler och rutiner i hemmet. I och med att vi har en nioåring och en elvaåring så sköter de mycket av den kunskapsöverföringen. Det är väldigt positivt för det nya barnet att ha dem. Det nya barnet ser hur de gör och ungefär hur det fungerar här. Det är barnen de tyr sig till först när de kommer hit. I övrigt försöker vi ganska mycket låta dem vara och bara bo in sig. Inte pressa dem för mycket. Ofta börjar de sedan prata själva. Det som kan vara svårt när du får en ny placering är att du inte alltid får veta så mycket om bakgrunden. Det är en resa att börja gräva i det, och man måste göra det i barnets takt.

Ofta handlar det om att tydligt visa att vi är beredda och att vi kommer att klara att lyssna den dagen de vill berätta.

Ofta handlar det om att tydligt visa att vi är beredda och att vi kommer att klara att lyssna den dagen de vill berätta. Man får inte pressa dem, det kan ju vara en svår situation för dem, inte minst att prata om sina föräldrar och hur de har varit. Alla barn vill skydda sina föräldrar, oavsett hur det egentligen har sett ut, och det får man ha respekt för. Det allra viktigaste är att familjehemsbarnen känner att de har kommit till en familj där de blir sedda och hörda. För om inte barnen har vuxna i sin närhet som bryr sig och tror på dem, varför skulle de då försöka? Men de vill verkligen klara det här.

Det som de behöver är oftast hjälp att få struktur på livet och insikten om att de nu bor i en familj som också blir glad när de gör framsteg. Ofta är det två steg fram och ett bak. Det är okej att backa, men vi ger inte upp! Ibland funderar man, när det backar eller står stilla, kan vi verkligen hjälpa det här barnet? Men sedan tar det bara en vecka, och så kommer det ett positivt tecken.

www.familjehemifokus.se