Eftersom jag kände mig pigg, inte tappade vikt, hade god aptit och tränade hårt, så var de täta toalett besöken och den svullna magen inget som oroade mig. En dag såg jag blod i toaletten och då sökte jag hjälp direkt.

Jag fick 50% chans att överleva.

Läkaren såg min tumör vid en koloskopi och från den stunden så handlade mitt liv om att åka in och ut i olika röntgen apparater, bli nedsövd och undersökt inifrån och ut. Jag fick 50% chans att överleva. Det svarta hålet som den prognosen innebär ville jag inte stanna kvar i utan jag beslöt mig för att ha roligt varje dag, speciellt om det här skulle bli den sista tiden av mitt liv. Jag och barnen åkte på kryssning, vi reste utomlands, gick på bio, bowlade, åt middag på en filt i vardagsrummet och gjorde allt som man som förälder vill göra men inte alltid får till.

 

Skiftat fokus

 

Istället för att fokusera på det jag inte kunde påverka - cancern, så blev mitt fokus att jag skulle ligga på operationsbordet i total toppform (det minskar risken för komplikationer och återhämtningen går snabbare).

Varje gång de sövde ner mig så vaknade jag med en lapp på bröstet där narkosläkaren noterat min vilopuls som nedsövd. Då kunde jag följa min konditionskurva exakt, jag involverade alla i operationsrummet i jakten på lägre vilopuls. Det fick mig att känna att jag gjorde vad jag kunde förutom att sova ordentligt och äta så näringsrikt som möjligt.

Jag lurade min hjärna dagligen.

Jag lurade min hjärna dagligen, skrattade i spegeln och tokdansade till min favoritmusik för att behålla drivet och glädjen. Hjärnan har ingen aning om vad som är verklighet. Gillar jag att dansa så blir jag glad och förflyttar mig mentalt tillbaka till tidigare minnen jag har från att dansa.

 

Leila Söderholm

Livet är livet och det gör det ännu härligare att få vara kvar. Foto: Leo Josefsson.
 

Vunnit högsta vinsten

 

Det verkligt svåra var att vakna upp efter en 9 timmars operation och vakna med stomi. Jag blev helt chockad över mitt nya jag. Tarmen utanpå, en påse med bajs, inga kläder passade och det lät om stomin. Det tog tid att vänja sig vid mitt nya jag, min urinblåsa hade slutat fungera så jag var tvungen att tappa mig själv, dvs kissa med en sticka. Försök att hitta urinröret på en kvinna, inte det lättasteJ. När jag gick hemifrån så hade jag en kissväska och en bajsväska med mig, jag och mitt entourage.

Under två års tid åkte jag in och ut på sjukhus.

Under två års tid åkte jag in och ut på sjukhus, tarmen brast, jag fick hjärnhinneinflammation, svamp i svalget och vägde under 50 kilo. När det var som värst så tänkte jag att detta handlar inte om mig det är en film jag har sett, på det sättet kunde jag hantera saker som ur ett helikopter perspektiv. Jag känner att jag har haft tur som en tok, vunnit högsta vinsten av dem alla. Jag får vara kvar med mina barn och leva livet.

 

Våga ta chansen

 

När döden var min följeslagare bestämde jag att om jag överlever så ska jag alltid genomföra nya idéer och våga ta chansen och göra ett försök, för vad är det värsta som kan hända förutom att misslyckas. Att inte veta om man får leva eller dö sätter spår i hjärnan och kroppen, helt plötsligt är inte vanliga skrämmande saker i livet inte värda mer än en axelryckning.

Jag drömde om att om jag får finnas kvar.

Jag drömde om att om jag får finnas kvar så ska jag aldrig mer stressa, aldrig mer ha stökigt, inte skälla på barnen (och min man) starta varje dag med yoga och ta långa promenader och aldrig mer ha någon konflikt.  Tror ni att det blev så? Nej, livet är livet och det gör det ännu härligare att få vara kvar!