Lotta vann kampen men gick från levnadsglad småbarnsmamma till att leva med en rädsla för återfall. Idag tio år senare blickar hon tillbaka och delar med sig av sina erfarenheter.

"Hon var mitt uppe i livet, var gift och hade en då tvåochetthalvtåring"

Innan tjocktarmscancerdiagnosen var Lotta Gray lite gladare, mindre rädd och aldrig sjuk. Naiv, som hon själv säger. Hon var mitt uppe i livet, var gift och hade en då tvåochetthalvtåring och levde ett socialt liv. Allvarliga sjukdomar fanns i periferin men aldrig närvarande i hennes liv. Tills dagen då ihållande magsmärtor kom som ett brev på posten.

 

Dagen då allting förändras

Efter två veckor med magsmärtor som kom och gick, ringde Lotta sjukvårdsupplysningen och fick rådet att dricka Proviva Nyponsoppa. Lotta började hälla i sig drycken för hon hade ju inte tid – tid att vara sjuk, tid att stanna upp.

Den första maj 2008 blev smärtan värre och tillslut så intensiv, att hon ringde efter ambulans. Då hade hon suttit på toalettgolvet och kräkts en brunaktig sörja som hon först senare fick veta var blod till följd av tarmcancern.

 

Inte accepterat att var sjuk

I Lottas familj har det aldrig varit accepterat att vara sjuk, ”man går till jobbet och man jobbar, även om man är lite risig” säger Lotta. Efter ambulansfärden hamnade hon på kirurgavdelningen eftersom man misstänkte att hon hade problem med blindtarmen. Röntgenplåtarna visade ingenting.

"I tre nätter låg hon utan att veta vad som var fel."

I tre nätter låg hon utan att veta vad som var fel. Tankar på en farlig sjukdom fanns där, men var inte mer än just tankar. Så kom beskedet från läkaren. De hade hittat en tumör stor som en clementin och operation skulle ske direkt. Efter åtta timmar på operationsbordet vaknade Lotta upp och hon hade blivit av med 80 centimeter av tjocktarmen.

 

Operation

Operationen varade i åtta timmar och den clementinstora tumören var borta. Men dom psykiska och fysiska ärren består. Foto: Unsplash

 

Värre än du kan föreställa dig

Vägen tillbaka till livet tog fyra veckor av sjukhusvistelse. Bara att stå tog 15 minuter och att gå de få metrarna till toaletten var som att bestiga Mount Everest. Lotta säger att hon försökte hålla sig samlad och fokuserad, men inombords grät hon.

"Chockad, trött och utmattad återgår hon snart till sin heltidstjänst."

Hon hade förvandlats från fullt frisk till en gammal tant nästan över en natt. Lotta var i ett väldigt dåligt skick men blev inte bättre av att vara kvar på sjukhuset och det bestämdes att läkningen skulle gå snabbare i hemmiljön. Chockad, trött och utmattad återgår hon snart till sin heltidstjänst.

 

Chockartad vändning

Vid ett återbesök får Lotta veta att cancern spridit sig till levern och att man måste sätta in cellgiftsbehandling. Rädsla för att inte överleva väcktes i Lotta och hon klamrade sig fast vid sitt heltidsjobb och fortsatte med vardagen trots cellgifterna.

"Har tiggt om att bli undersökt av vården vart annat år"

Kroppen smärtade och hon somnade överallt, men hon var fast besluten om att leva normalt. 2009 opererades levern på Lotta och hon säger att hon var mer förbered än tidigare. Idag är hon helt friskförklarad, men har själv tiggt om att bli undersökt av vården vart annat år för att som hon själv säger - behålla kontrollen.  

 

Lycklig Lotta Gray

Idag är Lotta lycklig och friskförklarad, men oron gnager alltid i bakhuvudet. Foto: Eero Hannukainen

 

Ord på vägen

Lotta säger att det värsta är att hon borde kunna njuta, för hon har ju vunnit över cancern. ”Kom igen, lev” maler i bakhuvudet men i periferin lurar ständigt rädslan för återfall och oron tar över. Därför vill hon dela med sig av sina erfarenheter eftersom att hon menar att det gör oss mindre ensamma.

Anhöriga ska och får inte ge upp. ”Våga stå kvar och fortsätt ringa och ringa upp igen även om personen inte svarar”. Lotta menar bestämt att det är viktigt att inte väja för de svåra frågorna. ”Vi måste våga vara öppna och prata mer. Även om det handlar om avföring.” avslutar hon.