När jag var femton år vändes mitt liv upp och ner. Jag var en sportglad, social, framåtsträvande, ambitiös liten tjej - som på bara några veckor hade tappat nästan tio kilo från min redan tunna tonårskropp. Jag hällde i mig mängder av dricka av olika slag, sprang på toa varje timme och kunde utan problem sova bort en hel dag. Något var definitivt inte rätt och vid sjukhusbesöket min mamma tvingade med mig på, mötte jag för första gången min kroniska sjukdom: typ 1-diabetes.

Att leva med en kronisk sjukdom handlar mycket om acceptans

Jag lades in på sjukhuset för akutbehandling, och blev kvar där i två långa veckor. Ett helt nytt liv skulle introduceras, nya rutiner vänjas in och femtioelva frågor ställas. Vad innebar det här för mig? Vad innebar det för mina föräldrar? Hur skulle våra liv se ut framöver? Hur många sprutor skulle jag behöva ta? Kommer de göra ont? Kommer jag kunna leva ett normalt liv?

Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom som innebär att kroppens bukspottkörtel inte klarar av att tillverka hormonet insulin. Man är då helt beroende av att kontinuerligt tillföra konstgjort insulin genom sprutor eller pump. Att balansera på linan mellan för mycket och för lite insulin är ett heltidsjobb; tippar man över åt ena eller andra hållet kan man falla så djupt att man aldrig hittar tillbaka upp igen.

Att leva med en kronisk sjukdom handlar mycket om acceptans. Kronisk betyder livslång, men det är inte alltid huvudet hänger med kroppen på den resan. Att acceptera sitt tillstånd är A och O för en optimal vård, men vägen dit kan vara både lång och krokig. Varför skulle jag drabbas? Vad hade jag har gjort för fel? Världen är orättvis…

Många kroniska sjukdomar innebär en dygnet-runt-kamp

Idag är jag 22 år och har levt med min kroniska sjukdom i över sju år. Många år kvarstår, då man i skrivande stund fortfarande inte har funnit någon form av botemedel. Många stick, mycket blod, och mängder av planering återstår. Men jag lever mitt liv och låter inte min diabetes styra det. Jag driver idag Sveriges största, renodlade diabetesblogg (www.diabetesia.se), ett eget företag och arbetar med marknadsföring inom diabetesvärlden. Jag hade inte varit där jag är idag utan min diagnos och är av den anledningen tacksam. Eller, något åt det hållet iallafall.

Många kroniska sjukdomar innebär en dygnet-runt-kamp, som den oinsatte kan ha svårt att förstå. Att bolla en vardagssysselsättning som vem som helst och samtidigt hantera egenvård av den kaliber som en kronisk sjukdom kräver, är en psykisk belastning jämförbar med att springa ett maratonlopp och skriva högskoleprovet - samtidigt.

Att leva med en kronisk sjukdom påverkar heller inte bara individen själv, utan ofta även föräldrar, syskon, partner, kompisar och kollegor. De är min viktigaste medicin, näst efter insulin, för mitt välmående och välbefinnande. En kram, stärkande ord eller sällskap i en krisande stund är helt ovärderligt. Förståelse, nyfikenhet och vilja att lära sig är egenskaper vi ”kroniker” behöver mötas av, för att främja ett öppet samhälle. Tyvärr råder mängder av missuppfattningar, förutfattade meningar och fördomar kring många sjukdomar idag - och att bekämpa dessa är ytterligare en del av vår dagliga kamp.

Kroniska sjukdomar hamnar hos de som är starka nog att hantera dem

Så om du känner någon med en kronisk sjukdom - skänk dem en extra tanke efter att ha läst detta. Tänk på den pers de går igenom. Den kamp de utkämpar, varje dag. Med medicinering, men också genom den psykiska påfrestning som vetskapen om den livslånga kampen mynnar ut i. Ställ en fråga. Var nyfiken. Fråga om det finns något du kan göra; kanske kan du vara den där ovärderliga mänskliga medicineringen?

Kroniska sjukdomar hamnar hos de som är starka nog att hantera dem. Jag väljer att tro det. Själv har jag erhållit många värdefulla egenskaper från min diabetesresa, som jag förmodligen aldrig hade haft annars. Varje dag försöker jag göra det bästa av min situation och se det positiva i det negativa. Typ 1-diabetes är min kroniska sjukdom. Men jag har upptäckt att livet blir lite, lite lättare om jag ser den som min kroniska kompis.

Sofia Larsson-Stern,
”Diabetesia”