Trots det jobbiga beskedet beslutade hon sig tidigt för att aldrig låta sjukdomen hindra henne från att uppfylla sina drömmar. Tina Mehrafzoons diabetes är ingen hemlighet. Hon förespråkar öppenhet och tycker att det är bra om kunskapen om sjukdomen sprids. För henne är det en trygghet att omgivningen känner till hennes sjukdom så att hon kan få hjälp om det skulle behövas.  Att deppa över situationen har aldrig funnits med på hennes världskarta och hon är glad och tacksam över att hennes föräldrar alltid stöttat och peppat henne.

– Jag har aldrig deppat över situationen eller låtit min diabetes hindra mig från att nå mina drömmar. Pretto som jag var tyckte jag snarast att det var tur att jag som lever i ett välfärdsland fick sjukdomen där det finns vård och hjälp att få. Tänk om det drabbat ett barn i ett mindre priviligierat land, de hade varit chanslösa!

När läkarna på sjukhuset konstaterade att hon hade diabetes och frågade om hon visste vad det innebar trodde hon att hon aldrig mer fick äta socker.

– Jag var som i en bubbla och "bara tog det". Det var nog jobbigare för mina föräldrar egentligen. Men när de berättade att jag, som är så spruträdd, skulle ta sex sprutor om dagen blev jag rädd. Då försvann färgen från mitt ansikte och det kändes som mitt hjärta stannade.

 

Började känna trötthet 

Från att ha varit en aktiv tjej hade Tina Mehrafzoon gradvis börjat känna konstant trötthet och efter ett läger under påsken år 2002 där det förekommit mycket godis var hon helt orkeslös.

– När jag kom hem sov jag i tre dagar. Jag kände ett tryck över huvudet och kunde knappt ta mig ur sängen. Törsten var plötsligt enorm och jag kissade ovanligt mycket.

Hennes mamma bokade tid på vårdcentralen där de först trodde att hon hade anorexia då hon gått ner 15 kilo på mindre än två månader.

– Det var anmärkningsvärt eftersom jag aldrig varit pinnsmal utan snarast en matglad tjej!

Efter en rad prover blev hon inskriven på sjukhus och fick ligga med dropp i tre dagar.

– Läkarna och sköterskorna var trevliga och naturliga vilket hade en avdramatiserande effekt. Jag blev väl omhändertagen.

Hela familjen anpassade sig snabbt och genom struktur och regelbundenhet gjorde de hela tiden allt för att underlätta den nya situationen. Från att redan ha varit en strukturerad familj blev de än mer strukturerade.

– Jag hade värden som en frisk människa, hela min familj levde ett nyttigt och bra liv på grund av min diabetes. Vi gjorde det bästa av situationen. Mottot i familjen har alltid varit "gör så bra du kan", det är en del av min uppfostran och efter den devisen lever jag.

 

Förnekade sjukdomen 

Det var först då hon flyttade hemifrån i de sena tonåren som bakslaget kom. Känslan att inte vilja ha diabetes infann sig. Hon förnekade sjukdomen och började missköta den. Ingen misstänkte något då hon hela tiden höll skenet uppe och slog ifrån sig alla oroliga frågor.

– Det var en sen revolt under en period i livet då jag mådde dåligt. Det är mycket emotionellt som händer i den åldern och jag hade liksom inte tid med min sjukdom. Min inställning under den perioden var farlig.

Idag sköter hon sin diabetes och mäter sina värden fyra gånger om dagen då hon hela tiden vill veta hur hon mår. Insulin, mätare och druvsocker är något hon alltid bär med sig. Hon tar aldrig illa upp om någon ställer frågor om hennes diabetes även om det kan kännas tröttsamt ibland.

 

Sjukdomen inget hinder

– Jag döljer inte min diabetes och jag tycker om att äta och vara social. Jag minns inte längre hur det är att äta utan att ta en spruta först. Men innan jag gör det frågar ja alltid om någon i mitt sällskap är spruträdd.

På frågan om hon någonsin har känt att sjukdomen varit ett hinder svarar hon nej.

– Jag har aldrig prioriterat min sjukdom på gott och ont. Det handlar mycket om inställning. Jag har ju inget annat val utan kommer alltid att leva med diabetes, det är en del av mitt liv. Jag väntar inte på något botemedel och tycker heller inte synd om mig själv. Det finns värre sjukdomar än diabetes!

Tänkvärt kring diabetes enligt Tina:

  • Det går, tvärt emot vad allmänheten ofta tror, att unna sig söta godsaker då och då om man planerar in det, sköter sin diabetes rätt och rör på sig.
  • Det är provocerande att höra frågan "får du verkligen" då man äter något sött. Skuldbelägg inte diabetikern som har bättre koll på sin sjukdom än någon annan, även om det bara är av omtanke.
  • Föräldrar till barn med diabetes bör inte skuldbelägga barnet på grund av sin egen oro. Om barnet ätit godis se till att lösa situationen istället för att göra en stor grej av det med bannor. Pedagogik och lugn är alltid att förespråka.
  • Kunskapen och förståelsen om diabetes ökar om fler är öppna med sin sjukdom.