Elin Artursson var som vilken sjätteklassare som helst när hon fick diagnosen typ 1 diabetes. Det fanns inga ärftliga faktorer som spelade in - bara en sjuk kropp. Hon stod i gränslandet mellan barndomen, högstadiet och livets äventyr.

 

Sedd som en siffra

Elin blev inlagd på sjukhus i två veckor. Där fick hon lära sig allt om hur hon skulle ta sina sprutor och balansera sina värden. Hon kände att hon blev sedd som en siffra, inte som en begynnande tonåring.

"När Elin började högstadiet gick hon in i väggen."

Hon minns att hon inte grät några tårar. Helt enkelt för att hon inte förstod allvaret och de komplikationer och följdsjukdomar som diabetes kan ge. I efterhand kan hon se att hon befann sig i smekmånadsfasen som ofta varar ett år när kroppen fortsätter att producera insulin, vilket gör det lättare att leva ett normalt liv. När Elin började högstadiet gick hon in i väggen.

 

Skam och förakt för den sjuka kroppen

På högstadiet förstod hon att hon skulle leva med diabetes resten av livet. Allt hon ville - var att leva som alla andra. Det var här som hon började skämmas för sin sjukdom och sprutorna. Under skollunchen slutade hon ta sina sprutor för att hon inte ville synliggöra sig själv och sjukdomen. Hon hade också läst att insulin ger viktuppgång vilket skrämde henne.

"I 9:an blev hon utåtagerande och arg på världen."

Elin berättar att när man lär känna sjukdomen så lär man sig om mat och träning. Hon började tänka på mat med många pekpinnar och förbud. Elin mådde väldigt dåligt men diabetessjuksköterskorna för barn- och ungdomar tittade bara på hennes insulinvärden trots att de såg att hon mådde psykiskt dåligt. I 9:an blev hon utåtagerande och arg på världen. Elin fick träffa en psykolog men kände att hjälpen kom försent, ”Livet var redan dåligt” säger hon.  

 

Ledsen flicka

Elin upplevde att hjälpen kom för sent, och att hennes negativa självbild redan hade tagit över hela hennes välmående. Allt på grund av dålig kommunikation mellan diabetesvården och psykiatin. Foto: Unsplash

 

Matbubblan tog överhand

I gymnasiet hamnade Elin i en svår depression, allt blev kaos i och med den ökade pressen i skolan. Hon hade svårt att acceptera sin sjukdom som eskalerade och hon kände sig tjock vilket ledde till att hon slutade ta sitt insulin. Elin låg på 25 till 30 i blodsocker vilket ledde till att hon fick ketoner i blodet. Det hon jagade var en viktnedgång och på en natt kunde hon gå ner två kilo. Hon hade drabbats av diabulimi.

”Jag levde med en förvrängd självbild."

Idag vet hon att det bara är vätska men då kändes det som hon hade uppnått något.

– Jag levde i nuet med en förvrängd självbild. Då tänkte jag aldrig på följdsjukdomar som synbortfall eller nervskador i ben och fötter, säger Elin.

Följden blev att hon åkte in på medicinakuten med ketoacidos, (syraförgiftning) något som allvarligt försvagar de flesta funktioner i kroppen. Mot sin kropp riktade Elin sitt eget vapen, insulinsprutan.

 

Den stora drömmen

Efter gymnasiet blev hon inlagd på slutenvård. Elin ville inte leva mer – depressionen och ångesten hade vunnit. Hjälpen hon till slut fick, gav henne möjlighet att landa både med mediciner och samtal. Samtidigt fick hon hjälp från vuxendiabetesvården som tillskillnad från barnvården ser hela bilden.

– Jag vill tacka den fantastiska diabetessjuksköterska jag har idag. För första gången blev jag sedd som en person och inte en diagnos.

"Den som redan är nere ska inte behöva tjata om att få hjälp"

Idag 23 år gammal talar Elin smärtans språk om livet med diabetes och diabulimi. Hon eftersöker en bättre samverkan mellan diabetesvården och psykiatrin. Den som redan är nere ska inte behöva tjata om att få hjälp, säger Elin. Idag drömmer hon om att plugga vidare till sjuksköterska, kanske inom diabetes. Framförallt vill hon slå hål på myter och tabu om diabetes och psykiskohälsa.

Följ hennes resa:

 

instagram ikon Instagram, typeoneelin

Blogg RSS-länk Blogg nouw.com/typeoneelin