Många instämmer, inte minst de organisationer som företräder patienterna och deras anhöriga. Svårigheterna är att få en sådan synvända att ske och leda dessa tankar till verklig förändring.

Mycket har förbättrats, men några problem biter sig envist fast

För bara några decennier sedan var tanken på att patienter och deras anhöriga skulle ha inflytande över vården otänkbar. Då ansåg de som bestämde över vården att dessa patienter inte visste sitt eget bästa, och därför måste skyddas mot sig själva. Denna hållning gjorde patienterna passiva och maktlösa. Vårdtiderna på dåtidens mentalsjukhus var långa, ibland livslånga. De reformer som drevs igenom och som innebar att dessa institutioner stängdes öppnade för nya vårdformer, men också för en ny typ av utsatthet hos dem som inte var rustade för ett liv där individen förväntas klara vardagen på egen hand.

Den psykiatriska vården ser numera helt annorlunda ut. Mycket har förbättrats, men några problem biter sig envist fast. Vården är fortfarande både ojämlik och otillgänglig. Vilken hjälp man får är alltför ofta en slump. Psykiatrin har stora bemanningsproblem, vilket gör att den vårdsökande ständigt möter nya ansikten och måste dra sin historia på nytt. Inte sällan råder kö när annat än medicinsk behandling efterfrågas.

Större utsatthetAnki

Psykiatrin har också mycket att lära av andra vårdgrenar när det gäller att informera och utbilda patienten och dennes anhöriga. Det säger sig självt att den som förstår sitt tillstånd eller sin sjukdom kan göra bättre och mer medvetna val. Det är särdeles viktigt då behovet av en hälsosam livsstil är än större för den som lever med en långvarig sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning.

Patienter med omfattande och komplicerade vårdbehov, ofta i kombination med missbruk, leder till en större utsatthet än någonsin. Hemlöshet är en sorglig konsekvens av att vården och socialtjänsten inte förmår nå fram till denna patientgrupp.

Varför blir det så här när många vill så väl?

Varför blir det så här när många vill så väl? De som är anställda i psykiatrin har ju sökt sig till vården för att hjälpa människor som drabbats av psykisk ohälsa. Det är inte viljan, utan verktygen och sättet att styra som leder till de kvalitetsbrister som vi ser idag.

Ska vi kunna vända utvecklingen så måste sättet att ge stöd förändras. Viktigast av allt är att utforma insatserna i samarbete med dem som behöver vården och deras anhöriga. Vi är många med de erfarenheterna som är beredda att hjälpa till.

Några exempel på sådant som kan göras mycket mer eller bättre:

  • Skapa mer utrymme för att lyssna på patienter och deras anhöriga. Tid i början av en vårdkontakt är en investering som lönar sig längre fram.
  • Sträva efter en allians med patienten. Om den som ska ta emot vården inte själv tror på insatserna leder de sällan till framgång. Använd metoden delat beslutsfattare, som ger individen mer ansvar för sin egen vård.
  • Involvera den vårdsökandes familj och nätverk. Utan stöd är det svårt att leva med psykisk ohälsa.
  • Samordna insatserna så att de hänger ihop för den som behöver hjälp från flera olika aktörer.
  • Använd ekonomiska styrmedelför att utvärdera effekten i form av stärkt livskvalitet. Beställ brukarrevisioner som visar hur vården upplevs av patienterna själva.
  • Skapa mer flexibla och individuellt anpassade insatser. Stöd och hjälp ska kunna ges både  via telefon och via mobila team som känner patienterna.
  • Satsa på samverkan med den ideella sektorn som kan stå för kamratstöd, träffpunkter, studiecirklar och andra öppna mötesformer.

Sist men inte minst: god vård som ges i rätt tid är ofta lönsam, även ekonomiskt. Det är med andra ord hög tid att gå från ord till handling.

Ann-Kristin Sandberg
Ordförande för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa